Keynesianska korsmodellenKortfattat så demonstrerar den Keynesianska modellen att det kan existera en obalans mellan den totala produktionen (Y) och köpbenägenheten (AD) i ett land. Det kan alltså produceras för mycket eller för lite jämfört med vad folk är villiga att köpa. En lägre köpbenägenhet innebär att företag måste dra ner på sin produktion och avskeda personal, vilket kan leda till lågkonjunktur. En större köpbenägenheten innebär högkonjunktur eftersom företag anställer och arbetslösheten är låg, men risken finns att företag och privatpersoner tar för stora lån och gör för stora investeringar, och att ekonomin överhettas och finansmarknader kraschar, vilket leder oss in i ännu djupare lågkonjunkturer och ekonomiska kriser. För stora svängningar i köpbenägenheten påverkar samhället negativt i form transaktionskostnader, arbetslöshet osv. Staten bör därför enligt Keynesianer gå in och försöka dämpa dessa förändringar genom att antingen höja eller sänka räntan (penningpolitik) eller genom att ändra skattenivån och de offentliga utgifterna (finanspolitik). ModellenDen Keynesianska modellen beskriver ett förhållande mellan den totala efterfrågan och den totala inkomsten/produktionen (BNP) i ett land. Tidigare neoklassiska teorier menade att förhållandet var perfekt, att om våra inkomster ökar så ökar även vår efterfrågan proportionerligt (se Says lag). Keynes å andra sidan menade att den totala efterfrågan (blå linje nedan) har en flackare lutning än den totala inkomsten (svart linje) och inte utgår från noll. Efterfrågan ökar med andra ord inte lika snabbt som våra inkomster, eftersom ju mer inkomst vi har desto högre blir vår sparbenägenhet. Vi har även en viss efterfrågan trots att vi inte har någon inkomst, eftersom vi exempelvis kan ta lån. Hämtad från http://en.wikipedia.org/wiki/Keynesian_cross Y (svart linje) = Total inkomst/produktion/utbud (BNP) AD (blå linje) = Total efterfrågan/utgifter/investeringar (Aggregate demand) Vi når en jämvikt (Y0) när efterfrågan (AD) är lika stor som utbudet (Y). Detta innebär att det produceras precis så mycket som efterfrågas. Om vi befinner oss till höger om jämvikten så har vi en lägre efterfråga än vad som produceras. Vi befinner oss i en lågkonjunktur. Varor går inte att sälja och måste placeras på lager, och företagen måste minska sin produktion och säga upp personal. Arbetslösheten ökar och många får det svårt. Om vi befinner oss till vänster om jämvikten så är efterfrågan större än kapaciteten. Det råder högkonjunktur. Många köper och investerar, företagen nyanställer och arbetslösheten är låg. Samtidigt ser vi en risk för att investeringarna blir för optimistiska, människor tar för stora lån och spekulationer blir allt för vilda. Detta kan leda till att ekonomin överhettas och kraschar, och leder oss in i en lågkonjunktur. Politiska åtgärderKeynes drog slutsatsen att det inte finns någon tillräckligt stark automatisk mekanism som strävar efter maximalt resursutnyttjande och full sysselsättning i samhället. Snarare rör sig efterfrågan i vågor, förstärkt av den s.k. multiplikatoreffekten, som skapar instabilitet i samhället. Staten bör därför gå in och påverka efterfrågan, genom att antingen stimulera ekonomin eller dämpa den, med syftet att skapa full sysselsättning. Detta kallas för stabiliseringspolitik och kan göras på två sätt:
Keynes menade att det räcker med relativt små statliga ingrepp för att styra ekonomin i rätt riktning, eftersom förändringarna förstärks av multiplikatoreffekten. Sammanfattningsvis menar Keynesianismen att a) stora konjunktursvängningar är något onaturligt och skadligt för samhället, och b) regeringen är kapabel till att dämpa effekterna av dem på ett tillräckligt effektivt sätt. MatematisktVi mäter den totala efterfrågan (AD) på samma sätt som den totala produktionen, genom BNP: AD = C + I + G + X - M Vi bestämmer att vissa variabler är exogena, dvs. att de bestäms helt av utomstående faktorer och inte av andra variabler i modellen. Kritik av modellen
|
Makroekonomi‎ > ‎