ModellerAnvänds för att det är dyrt/svårt att göra experiment i verkligheten, precis som att en båtbyggare använder modeller för att testa båten innan den är byggd, eller någon som försöker förutse framtida vulkanutbrott. Kritiken mot modellerna brukar inte handla om att dom är abstrakta, utan om deras prognosvärdet, dvs om de verkligen kan göra riktiga förutsägelser. De etablerade modellerna har värde därför att de har prövats av många och har visat sig ha värde. Arbetet består av:
Kan presentera modeller pÃ¥ tre olika sätt: Verbalt, grafiskt och matematiskt. Typer: Statiska modeller - Bortser frÃ¥n tiden, lÃ¥tsas om att tiden inte finns. En förenkling. Dynamiska modeller - Tidsperspektivet. IgÃ¥r, idag och i morgon (formulerat av Alfred Marshall i Principles, 1879). IgÃ¥r vet vi relativt mycket om, mycket historisk data. Nuet vet vi mindre om, men framtiden vilar pÃ¥ osäkerhet. Vi mÃ¥ste därför jobba med sannolikheter. SvÃ¥rast att förutse s.k. exogena chocker (t.ex. ett vulkanutbrott). Förväntningar en central del, dÃ¥ de skapar nya situationer, beteenden och trender. Makroteori används bl.a. i ekonomisk politik för att göra förutsägelser och avvägningar pÃ¥ kort och lÃ¥ng sikt. MÃ¥l och medel. Kortsiktiga perspektiv fyllt av strategier för att vinna väljare, kan avvika frÃ¥n de lÃ¥ngsiktiga mÃ¥len. SkolorGrunden lades av John M. Keynes i General Theory of Employment, Interest and Money (GT), 1936. "Bibeln" i makroekonomi. Sammanfattade tidigare Ã¥rs ekonomiska teorier. MÃ¥nga olika tolkningar, alla skolor har sin egen tolkning. KeynesÂ
Idag handlar en stor del av den ekonomiska debatten om hållbarheten i teorierna mellan nykeynesianer ("saltvatten"-ekonomer, Harward, MIT) vs nyklassiker. Nykeynesianer: Fokuserar på marknadsmisslyckanden. Ligger just nu bra till i den ekonomiska debatten, menar att den ekonomiska krisen beror på marknadsmisslyckanden. De anser att marknadsekonomi är det bästa systemet hittills, men att det inte är fullständigt. Betonar saker som trögheter, strukturella problem och ofullständig konkurrens. Menar att man inte kan använda mikroteorin för att analysera hela ekonomin, eftersom där inte finns utrymme för dessa. Kräver ekonomisk politik, för att rätta till marknadsmisslyckanden. Nyckelpersoner: Georg Akerlof, Oliver Blanchard, N Gregory Mankiw, Ben Barnanke, Stanley Fischer, Joseph Stiglitz. Nyklassiker: Marknaden koordinerar besluten bäst. Marknaden är flexibel, vissa strukturella problem men som sig bäst löser själv, och den kännetecknas av konkurrens. Långsiktigt perspektiv. Finns inga misslyckanden på lång sikt, marknaden löser själv bäst alla problem. Nyckelpersoner: Robert Lucas, Robert Barro, Charles Plossner, Edward Prescott, Thomas Sargent. Sysslar mycket med förväntningar. Visar på ekonomier som har en snabb och flexibel anpassning. Keynesianer: De första efterföljarna till Keynes. Lawrence Klein (Harward) skrev The Keynesian Revolution, 1947. Anser att det skett en revolution i det ekonomiska tänkandet genom Keynes. Makroekonomin är det nya, mikroekonomin det gamla. Paul Samuelsson (MIT) skrev Economics, 1948. Försöker presentera teorierna på ett enkelt sätt, etablerade den Keynsianska korsmodellen, dvs diagram med Konsumtion (C) vertikalt, Inkomsten (Y) horisontellt, efterfrågekurva (AD) och 45 gradig inkomstkurva som (Y = C+I) med ett jämviktsläge. Men kritik för att modellerna saknade penningsidan. Cambridgekeynesianer: Lyfte fram fördelningspolitiken, och menade att denna låg till grunden till ekonomiska problem. Ett vänsterperspektiv i Keynesianismen. Michael Kalecki, en polsk version av GT, med mycket fördelningspolitik. Joan Robinson, jobbade med kopplingen till filosofi, vidgar perspektivet genom att ta upp jämlikhet, fördelning osv. Även Nicholas Kaldor, Roy Harrod, Richard Kahn, en av dessa uppfinnare till multiplikatoreffekten. Neoklassiska syntesen: Menade att Keynes inte har skapat en allmän ("general") teori, utan att han har analyserat ett specialfall. John Hicks, Robert Solow, Franco Modiglani, Alvin Hansen. Hicks (1937) Mr Keynes and the Classics, menar att klassikerna lagt grunden för Keynes(?). IS-LM-modellen. Paul Samuelson går över hit, tror på den nya modellen. Fortsätter att söka mikro och makrofundament. Försöker förena mikro och makron (som tidigare hade väldigt olika begrepp och slutsatser). Monetarister: Milton Friedman. Även Harry Johnson, Karl Brunner, David Laidler. Friedman (1968) skriver The Monetary Role in Polity. Växte upp i Keynesiansk tradition, men ansåg att de efterföljande Keynesianerna hade förvrängt Keynes budskap. Han stördes av att pengarna inte var separat behandlade. Penningteorin / Kvantitetsekvation - Koppling mellan pengar och prisnivå. Inflationen kan inte förklaras med hjälp av Keynesianernas korsmodell utan man behöver en enskild penningteori. Tar ett radikalt begrepp och säger att pengarna betyder allt. All inflation beror på penningmängden. Penningpolitiken, som i att ändra penningmängden, är det enda politiska verktyg man bör använda. Ej finanspolitik. TidsperspektivOlivier Blanchord: MIT, nykeynesian, menar att nykeynesianerna har rätt på kort- och medellång sikt (1-10 år), men nyklassikerna på lång (50+ år), men att det är det korta och medellånga perspektivet som är det intressanta, och där har vi marknadsmisslyckanden såsom trögheter. Kort sikt: Några år. Kännetecknas av en upp och nedgång, ca en ekonomisk konjunktur-våg (ca 7-10 år). Priser och löner fasta, p.g.a. trögheter. Trögheter på produktionssidan. Efterfrågan därför den viktigaste variabeln i ekonomin. Medellång sikt: Runt tio år. Priser och löner börjar justeras, vissa höjs och vissa sänks. Sammanfattas i prisindex (Jonung, Fregert). Teknologi och kapitalstock (maskiner m.m.) de mest avgörande faktorerna. Lång sikt: Ett halvsekel eller mer. Priser och löner har anpassat sig till förväntningar. Teknologiska framsteg och kapitalackumulation. Solow (1963) har visat att teknologiska framsteg utgör 2/3 av tillväxten, medan kapitalackumulation utgjort 1/3. En mer konkret trendutveckling, där kort och medellånga variationer ligger som konjunktursvängningar längs med denna linje.
Comparative statics - Att jämföra jämviktslägen med varandra Exempel: Använd IS-modellen.
Hur är det med signaleringen mellan arbetsmarknad och varumarknad? Hur fort kommer detta påverka arbetsmarknaden, i form av förändrade löner? Använd diagrammet för efterfrågan och utbudet av arbetskraft. L horisontellt, w vertikalt. Avsaknaden av flexibilitet, dvs tröga räntor (w), tröga priser (p), trög ränta (i) leder till depression. Keynesianska korsmodellenAlgebraiskt Y = Inkomst C = Konsumtion S = Sparande MPS = Marginella sparbenägenheten c0 = Minimal konsumtionsnivå, dvs det man alltid konsumerar, t.ex. måste konsumera för att äta, dvs utgångsläget för AD-kurvan (Exogen konsumtion) c1/MPC = Marginella konsumtionsbenägenheten, dvs lutningen på AD-kurvan, dvs det extra man konsumerar för vid en inkomstökning I = Investeringar (konstant, exogen) T = Skattenivå (konstant, exogen) G = Offentliga utgifter (konstant, exogen) K = Kapital L = Arbetskraft N = Full sysselsättning A = Produktivitet C = c0 + c1 (Y - T) Y = C + I + G Sätter in C: Y = c0 + c1 (Y - T) + I + G Diagram med Y horisontellt, C+I vertikalt. Z = Utbudskurvan. 45-gradig stigande linjer som representerar Y ZZ/AD = Efterfrågekurvan/Utgiftsfunktion (samma sak). Flackare lutning än Z Jämviktsläge när: Z = Y = C + I + G Samma som ökande utgifter = minskade utgifter: I + G = S + T Utbudet Kapitalet kan förändras Samband: T stiger -> Y sjunker -> C sjunker I stiger -> K stiger (men finns en tidsfördröjning, p.g.a. det tar tid att göra beställningar, transporter osv, därför brukar inte K kunna öka på kort sikt) Utbudskurvan (Y) Arbetskraften strävar mot full sysselsättning, så: L = N Y = AN A = Y/N På lång sikt påverkas produktiviteten (A) av teknik (K). Men på kort gör den inte det. Om vi utgår ifrån att A = 1 så får vi: Y = N Detta ger oss en 45-gradig lutad kurva och är den som gäller i den Keynsianska korsmodellen, vilket den fått kritik för. Comparative statics - Vi startar i ett jämviktsläge och ser vad som händer om vi förflyttar oss till ett annat jämviktsläge. Systemet tar sig till jämvikt, knuffas igång av en exogen variabel (I, T eller G) och förskjuter efterfrågan ur jämvikt. Systemet söker sig mot ny jämvikt ett steg i taget, med hjälp av multitplikatoreffekten, fram till full sysselsättning. Efterfrågan är det centrala i Keynesianismen. Utbudet är efterfrågans lydiga slav. Koppling mellan: Animal spirit, deflation, sparparadox, arbetslöshet När man är arbetslös börjar man spara och hålla in investeringar (animal spirit), vilket leder till deflation, och ytterligare arbetslöshet. Richard Kahn, 1931, myntade begreppet multiplikativ effekt, vilket Keynes tog åt sig som sitt eget. Förändring i investeringar (I) -> Indirekt effekt på inkomsten (Y) -> Direkt effekt på konsumtionen (C) -> Påverkar Y -> Påverkar C -> osv Efter att ha startats av en förändring i investering och inkomst så får vi en kedjeeffekt mellan konsumtionsökningar och inkomstökningar Steg 1: Investeringsökning -> Inkomstökning -> Konsumtionsökning, dock inte lika stor som inkomstökningen eftersom en del sparas (eller går till skatter) ΔI -> ΔY -> c1ΔY = ΔC Steg 2: Konsumtionsökning -> ny inkomstökning -> ny konsumtionsökning, där också en andel sparas ... osv tills det inte finns några pengar kvar till en ytterligare ökning ΔC -> c1ΔY -> c1^2ΔY osv... Sluteffekt: Summan av hela kedjeeffekten: ΔY + c1ΔY + c1^2ΔY + c1^3ΔY Detta är en geometrisk serie, vilken kan uttryckas genom: 1 / (1-c1) Effekten blir mångdubbelt större på Y (multipliceras upp), den s.k. multiplikatoreffekten Om vi utgår ifrån att vi inte har några skatter utan endast sparande, MPS (Marginal propensity to save) så gäller att: MPS = 1-c1 och vi kan skriva: 1/MPS BNP kan uttryckas som priser * kvantiteter, dvs den totala konsumtionen eller utgifterna i ekonomin: BNP = PQ Inkomstökning kan alltså skapas av både priser och kvantiteter. Walrus och andra klassiker menade att priser var det avgörande. Men Keynes menade att det finns en tröghet i priser, så de kan inte signalera inkomstförändring. Istället är det kvantiteterna som är det viktiga. Detta är en s.k. Marshalliansk modell med kvantitetsanpassning i fokus. Stockholmskolan med Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal myntade begreppen, ex ante och ex post Ex ante - Påverkar utbudskurvan (45-gradiga Y-kurvan). "På förhand". Planeringen. Viktigt för att förstå processer. Vilka signaler tittar man på? Hur anpassar t.ex. företag sina kvantiteter? Jo, genom att titta på sina lager och notera oplanerade lagerminskningar eller oplanera lagerökningar. Detta ger dem en signal att de gjort nåt fel, eftersom de inte kan anpassa priser på kort sikt utan endast kvantitet. De minskar/ökar produktionen för att anpassa sig till efterfrågan, tills de når jämvikt. Ex post - Påverkar efterfrågekurvan (AD-kurvan). "I efterhand". Faktisk produktion, det faktiska utfallet. Det som mäts i nationalräkenskapen, man får in statistik i efterhand. Y = C + I + G. Man kan inte använda mer än man har tillgång till under en period. Exogena chocker skapar osäkerhet -> Osäkerhet påverkar företagens planeringar -> Produktionsförändringar -> Förändringar i BNP I allmänhet sällsynt att befinna sig i jämvikt. Jämviktslösning algebraiskt: Y = c0 + c1Y - c1T + I + G (1-c1)Y = c0 + I + G - c1T Modellens reducerade form: Y = 1/(1-c1) (c0 + I + G - c1T) Multiplikatoreffekten: 1/(1-c1) Konsumtionseffekten av skatteförändring: -c1T Detta är bakgrunden till de simuleringsmodeller som används idag. Genom statistik brukar man kunna sätta siffror på c0 och c1, och göra prognoser på I, G och T, och se effekter på Y. osv Modellens situationerLågkonjunktur Vi har en viss inkomstnivå där det råder full sysselsättning, dvs när Y = N = L. Men vi kan hamna på en jämviktsnivå när AD = Y där vi inte har full sysselsättning, dvs vi har inte fullt resursmaximerande så vi kräver inte full sysselsättning. Deflationsgap: Avståndet mellan inkosmtnivån för full sysselsättning och inkomstnivån i ett jämviktsläget med mindre än full sysselsättning. Mått på arbetslöshet. Vi riskerar deflation (prisnivån sänks) när arbetarna konkurrerar om jobben, lönerna sjunker och varupriserna sjunker. Detta kan åtgärdas med expansiv finanspolitik genom att höja G, sänka T (vilket leder till ökad C) eller en kombination av dessa. Att höja offentliga utgifterna är mer vänsterorienterad politik, medan att sänka skatterna är mer högerorienterad politik. Båda leder till ett budgetunderskott, men kan flytta jämviktsläget tills vi har full sysselsättning. Högkonjunktur Vi kan även ha det motsatta, dvs när jämviktsläget kräver mer än full sysselsättning. Inflationsgap: Avståndet mellan inkosmtnivån för full sysselsättning och inkomstnivån i ett jämviktsläge med mer än full sysselsättning. Vi riskerar inflation (prisnivån höjs) när arbetsgivarna konkurrerar om arbetarna, lönerna stiger och varupriserna stiger. Detta kräver kontraktiv finanspolitik, dvs sänka G, höja T eller en kombination, för att flytta jämviktsläget till inkomstnivån vid full sysselsättning. KritikKan ifrågasätt om det Keynesianska korset verkligen är en allmän modell ("general theory" som Keyenes hävdade). Brister:
John Hicks skrev 1937 att Keynes teori var väldigt specifik, en s.k. "Depression model" som endast gällde under depressioner, dvs för extrema och akuta fall. Men det råder inte depression jämnt. Istället skapade Hicks den s.k. IS/LM-modellen och menade att detta var den generella modellen, där han byggde ut Keynes modell med penningmarknaden. Slutsatsen av den Keynesianska korsmodellen är att den bevisligen gäller i vissa fall, och därför kan användas, men att den måste användas med försiktighet. IS-LMLM-kurvan uttrycks av: M/P = Y * L(i) Priser tröga, långsamma, t.o.m. fasta: P = 1 Vi får då en LM-kurva där: M = Y * L(i) Om någon faktor ökar, t.ex: Autonom/exogen konsumtion (c0), Autonom/exogen investering (I0), G, sänkning av T så stiger inkomsten (Y). Sysselsättning stiger -> Arbetslöshet minskar. Men finns nu även en effekt på penningmarknaden. Det blir därför mer komplicerat: Inkomsten (Y) stiger -> Behövs mer pengar för transaktioner (Mdt ökar) -> Penningutbudet mindre än efterfrågan (Ms < Md) -> Räntan (i) stiger Räntan (i) stiger -> Investeringar (I) sjunker -> Inkomsten (Y) sjunker igen Inkomstökningen blir alltså mindre i IS-LM-modellen än korsmodellen eftersom inkomstökningar även påverkar räntan, som minskar inkomsten genom en "backlash"/kedjeeffekt. Denna kallas även för: Undanträngningseffekten (eng crowding out): Offentliga utgifter (G) stiger -> Inkomsten (Y) stiger (mer än G p.g.a. multiplikatoreffekten) -> Penningutbudet stiger eftersom det behövs mer pengar för transaktioner (Md) -> Räntan (i) stiger -> De privata investeringarna (I) sjunker -> Inkomsten (Y) sjunker Nettoeffekten mindre än ursprungseffekten, i värsta fall nollställer den helt. Offentliga utgifter tränger undan privata investeringar. Hicks menar att Keynes överskattar multiplikatoreffekten eftersom han inte tar hänsyn till penningmarknaden som påverkar den privata marknaden. Modellen utgår ifrån att investeringar är räntekänsliga. Kan uttryckas som investeringars ränteelasticitet: EI = ΔI/Δi * i/I. Påverkas av likviditetsfällan och animal spirit. I ett läge där man befinner sig i ränteokänslighet så har vi en nästan flak LM-kurva, vilket innebär att ökningar i offentliga utgifter (G) ger stor effekt på inkomsterna (Y) utan att påverka de privata investeringarna negativt. Hicks menar att ränteokänslighet i praktiken är undantagsfall och att i huvudsak så är LM-kurvan betydligt mer stigande. Dvs det är Hicks modell som är den allmänna medan Keynes är specialfallet. Om vi istället har expansiv penningpolitik, så får vi: Penningutbudet (Ms) ökar -> Penningutbudet större än -efterfrågan (Ms > Md) -> Räntan (i) sjunker -> Investeringar (I) stiger -> Inkomsten (Y) stiger Detta ger ett skift av LM-kurvan åt höger. En förutsättning är att vi har en räntekänslighet som nämnt ovan. Men inte så enkelt som man skulle kunna tro, eftersom det även här finns en "backlash"/"crowding out"-effekt. Ms - Md = demand to hold Det finns även en spekulationsefterfrågan (Msd). Denna är oändligt stor vid en s.k. likviditetsfälla, dvs när folk behåller alla pengar i kassan för att man väntar på bättre finansiella tider. Ms upp -> i ner -> I upp -> Y upp -> Md upp -> i upp Slutsatser IS-LM:
Exempel i praktiken: Tysklands enande 1990 (Berlinmurens fall, en slags exogen chock) och effekten av den tyska ekonomiska politiken.
Utvecklingen är en kombination av hur regeringen, näringslivet och centralbanken agerar. Resultat: Högre räntenivÃ¥, vilket hade effekt pÃ¥ kapitalrörelserna i hela Europa. Sverige fick kapitalrörelser ut och svÃ¥rt att hÃ¥lla kronans värde. Svenska Riksbanken tvingades chockhöja räntan i flera omgÃ¥ngar vilket bidrog till kris Exempel - Svenska 90-talskrisen:Â
Exempel - Clinton-Grennspan politikkombination: . Clinton kommer till makten med agendan att plocka bort det stora budgetunderskottet i USA. Dämpande finanspolitik. Att höja skatterna är inte så populärt i USA, så det är utgiftssidan han jobbar med. Men han ser att detta kommer minska inkomsten (Y) (IS skiftar åt vänster) och påverka sysselsättningen negativt, vilket skulle leda till en recession. Andra alternativet är penningpolitiken. Tar en diskussion med USAs centralbankschéf Greenspan, så att Clinton kan för en dämpande finanspolitik samtidigt som Greenspan för en expansiv penningpolitik, så att inkomsten/sysselsättningen förblir oförändrad.
Brister hos IS-LM modellen:
ArbetsmarknadenL = Personer i arbetskraften. Består av sysselsatta och arbetslösa. N = Sysselsatta U = Arbetslösa (söker arbete) Ej i arbetskraft, t.ex. studerande och pensionärer. Består även av dold arbetslöshet, vilket är problematiskt att komma åt, t.ex. sjukskrivna (stor diskussion politiskt idag). Den dolda arbetslösheten kan även utnyttjas politiskt för att få ner arbetslöshetstalen, dvs flytta över arbetslösa till social försäkringssystemet, vilket placerar dem i den dolda arbetslösheten. u = Arbetslöshetsprocent u = U/L u = (L-N)/L u = 1 - N/L N = L(1-u) Arbetslösheten beror på:
Arbetslösheten är alltså både ett konjunkturproblem, strukturproblem och säsongsproblem. Kan vara svårt att skilja dessa åt när vi tittar på statistik. Folk kan gå från konjunktursarbetslösa till strukturarbetslösa. LönebildningKollektivavtal: Lönebildningen sker genom förhandlingar mellan arbetsgivare och fackföreningar. Den svenska modellen. Reservationslönen: Den minsta lön man kan tänka sig arbeta för (som gör en indifferent till att arbeta eller vara arbetslös). Individuella avvägningar beroende på hur benägna vi är att arbeta. Avgörs hur högt man värderar sin fritid jämfört med ökade konsumtionsmöjligheter. Sociala försäkringssystem spelar också in, reservationslönen högre i ett välfärdssamhälle än i ett annat. Påverkas även av arbetslösheten, eftersom en högre arbetslöshet innebär högre konkurrens och mindre löner. Löner beror på arbetsmarknadsförhållanden: Förhandlingsstyrka: Den anställdes förhandlingsstyrka påverkas av kostnaden för företaget om de måste ersätta den anställda (dvs lära upp en ny person osv). Påverkas också av arbetsmarknadsförhållandena i omvärlden: Det är svårare att hitta en ersättare då arbetslösheten är låg. Arbetslöshetsprocenten påverkar förhandlingsstyrka. Effektivitetslöner: Arbetare som stannar kvar länge, som får erfarenhet, god moral och engagemang ökar produktiviteten för företaget. Omsättningen påverkas positivt, produktiviteten blir bättre. Henry Ford myntade uttrycket, startade bilfabrik 1930-talet, byggde fabrik, satte en hög ingångslön. Andra ansåg att han skulle gå omkull av alldeles för stora kostnader, men han menade att detta skulle leda till att folk stannar kvar längre, så han kunde lära upp dem, jobbar mer engagerat och ökar produktiviteten. Konceptet fungerade. PrisbestämningExempel: Vi utgår från en produktionsfunktion som bestämmer kostnaderna. Kortsiktigt perspektiv, så vi bortser från kapital. Y = Proudktion N = Sysselsättning A = Arbetsproduktiviteten A = 1 för enkelhets skull Vi får därför produktionsfunktionen: Y = N Kan inte använda våra mikroekonomiska prisbildningsmodeller. Istället säger vi att prisnivån bestäms av de pålägg (μ) som företagen kan göra till sina kostnader. Ett företag under konkurrens kan inte göra några pålägg, ett oligopol kan göra visst pålägg medan ett monopol kan göra stora pålägg. Eftersom vi bara har arbetskraften som produktionsfunktion så bestäms prisnivån av lönen och pålägget: P = Prisnivån / Lön med pålägg (bestäms på varumarknaden) W = Penninglönen (bestäms på arbetsmarknaden) μ = Pålägg ("mark up") P = (1+μ)W Reallönen får vi genom att skriva om detta: W / P = 1/(1+μ) Nominell lön: Påverkas av tre faktorer: Pe = Förväntade priser u = Arbetslöshetsprocenten. Påverkar förhandlingsstyrkan och effektivitetslöner. Vid låg arbetslöshet är det lättare att få till nominella löneökningar, osv. z = Alla andra faktorer som påverkar lönesättningen, t.ex. förmåner vid arbetslöshet (välfärd), strukturella förändringar (t.ex. genusstrukturen). Löneutvecklingar som inte kan förklaras med förväntningar och arbetslöshet. En "catch-up"-/dummy-variabel. W = Pe * F(u, z) Arbetare företag utgår ifrån reallönen, utbud såväl som efterfrågan. Men alla förhandlingar sker på förhand (ex ante), vilket är ett problem för båda parterna, eftersom ingen riktigt vet hur det kommer att se ut i efterhand. Osäkerhet. Man vill utgå ifrån reallönen, eftersom den anger köpkraften och kostnaderna: W / P Men eftersom man är beroende av prisnivån på efterhand, som vi inte ännu känner till, så måste man i praktiken förhandla om: W / Pe Samband: Förväntningar stiger (Pe) -> Nominella löner stiger Arbetslösheten stiger (u) -> Förhandlingsstyrkan sjunker -> Nominella löner sjnker Övriga faktorer stiger (z) -> Nominella löner stiger Skriver om: W = Pe * F(u, z) W/Pe = F(u, z) Vi antar jämvikt när vi inte har någon osäkerhet/inga överraskningar, dvs när: P = Pe Vi får då: W / P = F(u, z) Jämvikten på arbetsmarknaden är alltså: W / P = W / Pe 1/(1+μ) = F(u, z) Naturliga arbetslöshetsnivån:Tekniken hämtar Blanchard från Layard & Nickell i deras bok Unemployment (1994). Lönesättning - eftersom vi utgår ifrån jämvikten så har vi P istället för Pe: W = P * F(u, z) W/P = F(u, z) Denna funktion kan kallas för WS Utseendet på funktionen brukar vara en sluttande avtagande kurva, i ett diagram med reallönen (W/P) vertikalt och arbetslöshetsprocenten (u) horisontellt. Vi utgår ifrån att P är oförändrad. Prissättningen: P/W = 1 + μ W/P = 1/(1+μ) Denna funktion kan kallas för PS. Vi får en rät horisontell linje. Jämvikt när WS korsar PS, där vi får en viss arbetslöshetsprocent. Denna kallar vi för jämviktsarbetslösheten, kallas ibland för den naturliga arbetslösheten, eftersom det är naturligt att vi strävar mot jämvikt. Farligt att dra för mycket slutsatser av detta, för den påverkas av många faktorer, så som arbetslöshetsnivån (u), som kan bero på stora strukturella omvandlingar. Skift i WS eller PS ändrar alltså den naturliga arbetslösheten. Skift i WS P = Pe Pe: Förväntningar Skift i PS: μ - Monopolgrad Beverigde kurvanu = Arbetslöshetsprocent, vertikal axel v = (Vacancies) Lediga arbetsplatser En stigande 45 gradig linje, anger situationen där u = v, antalet arbetslösa är samma som antalet lediga platser. Men trots att u = v så betyder det inte att alla är anställda. Trots att u = v så kan vi ha arbetslösa och lediga platser samtidigt p.g.a. strukturella orsaker, såsom: Yrke - De arbetslösa har inte kompetensen/vill inte arbeta på de lediga platserna. Saknar rätt utbildning. Geografi - Den arbetslösa bor inte tillräckligt nära platsen Punkten där v = 0 och u = 0 så är matchningen perfekt, men man kan ifrågasätta om det är det ultimata tillståndet ur tillväxtsynpunkt. Kanske vettigt att ha en viss strukturell arbetskraft. Punkter ovanför den 45-gradiga linjen utgör högkonjunktur, när det finns fler lediga platser än det finns arbetslösa. Brist på arbetare på arbetsmarknaden. Punkter under den 45-gradia linjen utgör lågkonjunktur. Det finns färre lediga platser än arbetslösa. Brist på arbeten. Uppmätt arbetslöshet utgörs alltså av summan av:
Makroekonomins diagram för efterfrågan och utbudet av arbetskrafts skiljer sig från den mikroekonomiska eftersom den tar hänsyn till strukturell och konjunkturarbetslöshet. Naturliga arbetslöshetsnivån u = U/L = (L-N)/L = 1 - N/L N = L(1 - u) Utnyttja produktionsfunktionen Y = N Yn = Nn = L(1 - un) Yn = L - Lun un = 1 - Yn / L Sätt in i funktionen för prissättning: F(1 - Yn/L, z) = 1 / (1 + μ) P = Prisindexet, som påverkas av alla priser på marknader Pe = Förväntade priser Vi har antagit att: P = Pe Men om vi inför tidsperspektivet så får vi osäkerheter och förväntningar om priser, dvs folk utgår ifrån att priset i framtiden ser annorlunda ut än idag, vilket ger oss P != Pe. Detta ger oss en kraft som kan påverka lönesättningen och prissättningen i ekonomin, som båda påverkar reallönen. På kort sikt behöver förväntade och faktiska priser inte stämma överens, så P != Pe. På den medellånga sikten är detta inte hållbart därför att företag och hushåll lär av erfarenhet. Priser anpassar sig mot jämvikt (P = Pe) på den medellånga sikten. "Man kan lura en, man kan lura två men inte allihopa på en gång." Robert Lucas, snott av Abraham Lincon I helheten (makro) finns det aktörer som anpassar sig tidigt och andra följer strax efter. Störning inträffar -> P och Pe skiljer sig åt (kort sikt) -> Anpassning påbörjas mot jämvikt -> Jämvikt när P = Pe (medellång sikt) Men störningar inträffar ständigt i verkligheten. Därför är medellång sikt ett analytiskt instrument för att förstå anpassningsprocesser i ekonomin. Comparative statics (dvs vi studerar vad som händer vid störningar). Härledning av aggregerade utbudet: Vi utgår ifrån lönesättningssambandet (1) och prissättningssambandet (2) men släpper P = Pe. Byter ut P i lönesättningssambandet mot Pe. (1) w = Pe * F(u, z) (2) P = (1 + μ) * w Sätt in (1) i (2) (3) P = Pe (1 + μ) * F(u, z) Utnyttja: u = U/L = 1 - N/L = 1 - Y/L Sätt in i (3) för att få fram det aggregerade utbudssambandet: P = Pe (1 + μ) * F(1 - Y/L, z) Kan sätta in i diagram med P (prisindex) vertikalt och Y (BNP) horisontellt. Egenskaper av det aggregerade utbudssambandet: 1. Högre förväntad prisnivå (Pe) leder till högre faktisk prisnivå (P) Pe ökar -> P ökar Detta samband arbetar via löner, via funktionen F(1 - Y/L, z) där w finns med(?): Pe stiger -> Löner (w) stiger -> P stiger 2. Ökning i produktion (Y) leder till ökning i priser (P) Y stiger -> P stiger Detta arbetar via sysselsättningen och arbetslösheten: Y stiger -> Behövs fler personer att arbeta. Sysselsättningen (N) ökar -> Arbetslöshetsprocenten (u) sjunker -> Tillbaks i lön-pris-spiralen. En sjunkande arbetslöshet leder till bättre positioner för arbetarna i förhandlingar om löner. Löner (w) stiger -> Priset på varor stiger för att finansiera de högre lönerna. P stiger I diagram med P vertikalt och Y horisontellt. Utbudsfunktionen AS (aggregate supply) har egenskaperna:
Om vi får mer förväntningar, så skiftar AS kurvan uppåt och vi får en högre nivå på A, men Yn förblir densamma. Förväntningsteori. Var och hur aktörerna bestämmer sina förväntningar. Två varianter:
Vi har den aggregerade utbudsfunktionen. Hur får vi fram en efterfrågekurva? Vi utnyttjar IS-LM-modellen. IS-LM modellen Y = C(Y - T) + I(Y, i) + G Realbalansen, dvs pengarnas köpkraft: M/P = YL(i) Jämviktsläge: Y = Y(M/P, G, T) Vi utgår nu ifrån att vi har en varierande prisnivå. P sjunker -> M/P stiger -> Penningmängdsökning -> LM-kurvan skifter åt höger -> Nytt jämviktsläge i IS-LM modellen -> Y ökar, i minskar P stiger -> M/P sjunker -> Sjunkande realbalans, dvs en nominell penningmängdsminskning -> LM-kurvan skifter åt vänster -> Nytt jämviktsläge i IS-LM modellen -> Y minskar, i ökar Detta ger oss flera olika jämvikter på varu-/penningmarknaden (IS-LM modellen) beroende på hur prisnivån förändras. Om vi drar en linje längs med alla jämviktspunkter får vi den s.k. aggregerade efterfrågan, AD. Vi kan kombinera detta med vår utbudsfunktion som vi härlett ovan. På ett diagram med P vertikalt och Y horisontellt: Vi har AS (aggregerat utbud), stigande. Lägger in AD sluttande. P = Pe(1 + μ) * F(1 - Y/L, z) Y = C(Y-Y) + I(Y, i) + G M/P = Y * L(i) Y, i, P, Pe 4 3 ekvationer Antag jämvikt på medellång sikt P = Pe Exogena faktorer Politiken: T och G - Finanspolitik M - Penningpolitik Strukturen: μ - Monopolisering L - Arbetskraften. Förvärvsverksamheten. (Befolkningsstorlek) z - Strukturer, friktioner och trögheter. Jämvikt på kort och lång sikt: Måste utgå ifrån en förväntningsteori. Vi väljer nu den adaptiva (Pe <- Pt-1), dvs de priser som rått den senaste tiden kommer också nu råda i fortsättningen På kort sikt har vi en obalans, på medellång har vi en rörelse mot jämvikt, på lång sikt har vi uppnåt jämvikt (P = Pe) Jämvikt vid AD = AS, vilket ger oss P och Y. Vi börjar på en jämvikt, men p.g.a. en exogen chock (t.ex. plötsligt ökade offentliga utgifter, G) så skiftar AD åt höger (efterfrågan stiger). Räntan (i) sjunker och investeringar (I) stiger. Faktisk pris och produktion blir högre än förväntade priser (Pe) och naturlig produktion (Yn) -> Eftersom vi har en produktion (Y) som är högre än den naturliga produktionen (Yn) så kommer AS att skifta uppåt till vi når ny jämvikt där Y = Yn, AD = AS och P = Pe. Annan förklaring: Men vi säger att Pe < P p.g.a. nån exogen chock -> M/P sjunker. Penningillusionen, blir lurad av penningenheten, tror att pengar har ett stabilt värde (men det intressanta är realbalansen) -> Försämrad köpkraft gör att man kräver mer i lön. w stiger (strävar efter ett läge när w stigit lika mycket som P) -> AS skiftar uppåt -> Följer en prisökning, P stiger, som beror på monopolgrad m.m. -> ny jämvikt där Yn < Y Vi har trögheter. På lång sikt hamnar AS på en ny nivå längre upp där Y = Yn, AD = AS, P = Pe. Exempel 1: IS-LM modell. Om vi ökar nominell penningmängden -> M ökar -> Realbalansen M/P ökar -> LM skiftar åt höger -> På kort sikt P1 oförändrat (fasta/tröga priser) -> räntan (i) minskar och investeringarna (I) ökar -> Y ökning. Detta är den klassiska IS-LM modellen, den Keynesianska modellen. Men nu har vi en modell som säger oss mer. Vi släpper antagandet att prisnivån förblir oförändrad, därför att Y ökar. Om Y ökar så ökar även prisnivån på utbudssidan. En klassiker skulle säga att vi har en "bouncing back"-effekt, dvs att prisnivån ökar lika mycket som prisnivån (realbalansen, M/P oförändrad), därför att klassiker utgår ifrån att M*V = P*Y. De menar alltså att den Keynesianska (kortsiktiga) jämvikten bara är tillfällig, medan den långsiktiga anpassningen ger oss en återgång till ursprungsläget. På kort sikt (Keynesianskt perspektiv): penningnivån ökar med prisnivån oförändrad -> realbalansen M/P ökar -> i minskar -> I ökar På lång sikt (Klassiskt perspektiv): penningnivån och prisnivån ökar lika mycket -> realbalansen M/P oförändrad -> i oförändrad -> I oförändrad Keynesianerna menar att man kan påverka produktionen och sysselsättningsnivån, medan klassikerna menar att det är meningslöst eftersom det ändå återgår till urpsrungsläget. Exempel 2: Oljepriserna stiger (1973) -> Företagen kompenserar genom att justera sina priser. Större påläggsfaktor (μ) -> μ stiger -> P stiger -> Reallönen w/P sjunker -> Naturliga arbetslösheten (un) stiger -> 1/(1 + μ) sjunker -> Naturliga produktionen lägre (Yn) -> AS skifter åt vänster, eftersom produktionen sjunker och arbetslösheten stiger -> Men vi har en strävan mot AD = AS och P = Pe -> AS skiftar åt vänster tills vi uppnår denna jämvikt, dvs produktionen (Y) sjunker, prisnivån (P) stiger och arbetslösheten (u) stiger successivt, s.k. stagflation Om regeringen tycker att sysselsättningen är för låg, hur ska de göra? Expansiv finanspolitik/penningpolitik Ackomodering - successiv anpassning av efterfrågan (AD). Startar en kumulativ process. Om man förskjuter AD åt höger så kommer P att stiga och Y öka tillfälligt, men AS anpassar sig på lång sikt så att vi återgår till Yn. Produktionen förblir densamma. Hur påverkar vi då sysselsättningen? Genom att ge sig på strukturerna. Exempelvis: Oljeberoendet, t.ex. Kan man pressa ner oljeberoendet så kan man pressa ner prisnivån. Göra någonting åt konkurrensen. Strukturarbetslösheten, arbetsmarknadspolitik (öka z). Exempel 3: Vi vill minska budgetunderskott. Vad leder det till för problem? Avvägningsproblem. Budgetunderskott = Skatter (T) - Offentliga utgifter (G) Måste alltså antingen minska G eller öka T. Vi utgår ifrån AS-AD diagrammet. Höjt G eller sänkt T innebär att efterfrågan minskar, dvs AD skiftar åt vänster -> Prisnivån (P) sjunker, produktionen (Y) sjunker. Keynesianer (mer vänsterpolitiska) menar att detta går långsamt, medan klassiker (mer högerorienterade) menar att detta inträffar snabbt -> AS skifter till höger, och vi återgår till samma produktion (Y = Yn), fast med en lägre prisnivå. Vi har även en inflationstakt att ta hänsyn till. Inflationstakt (π) = (P' - P) / P * 100. Vi hade inflation i ursprungsläget (t.ex. π = 4%) . Efter vänsterskiftet i AD så minskar inflationstakten (t.ex. π = 3%) och efter AS skift till höger så minskar den ytterligare (t.ex. π = 2%) Phillips curveThe relation between wage changes, price increases and unemployment. Inflation vertikalt, arbetslöshet horisontellt. Föranledde AS-AD-modellen. Skapad av Phillips (1958). Baserad på statistik från runt 1850-1950. Plottat in värden som en scatter plot, skapar regression, vilken utgör Phillips-kurvan. Ett tydligt tecken är att man aldrig varit längst ner till vänster, dvs inflation = 0 och arbetslöshet = 0. Full sysselsättning därför lite tvetydigt i empirin, hur definierar man full sysselsättning? Besvärligt för Keynesianerna. Den andra kritiska punkten är det övre läget, dvs när arbetslösheten sjunkit mycket kraftigt, men inte under en viss nivå (strukturell arbetslöshet),  men här skjuter inflationen i taket, så det finns inget märkbart samband mellan inflation och arbetslöshet i det övre läget. Det tredje läget är det längst ner när man ligger under 0-strecket, när man hade deflation (dessa punkter var från 1930-talet under Stora depressionen). I ett deflationsläge ser det ut som att deflation och stigande arbetslöshet har ett samband. Ingen teoretisk förklaring till sambandet. Bara en empirisk observation, att det ser ut att finnas ett samband mellan inflation och arbetslöshet. Solow och Samuelson försökte förklara. När arbetslösheten sjunker så får arbetarna ökad förhandlingsförmåga, så nominella lönerna stiger. Motsatsen, när arbetslösheten stiger så minskar deras förhandlingsförmåga, dock sällsynt att löner minskar och deflation. Går att kombinera med korsmodellen. Man ser då att när Phillipskurvan är: (1) vågrätt, så funkar korsmodellen. Depression med hög arbetslöshet och låg inflation. Går att förflytta sig längs med Phillipskurvan och förändra arbetslösheten med hjälp av penning-/finanspolitik. (2) uppåtlutning. Mellanläge. Både inflation och arbetslöshet: stagflation. Där fungerar Keynesianska politiken inte som väntat. Går att påverka arbetslösheten, men inflationen följer med. Ett utbutesförhållande (trade-off) mellan arbetslöshet och inflation. Måste göra en politisk värdering. (3) logrät, så funkar inte korsmodellen. Högkonjunktur. Vi närmar oss full sysselsättning, men vi når aldrig riktigt fram. Kvar är den s.k. naturliga arbetslösheten (eller jämviktsarbetslöshet) p.g.a. strukturell orsaker och friktionsarbetslöshet. Istället tar inflationen fart. Ökad stimulans i ekonomin påverkar inte arbetslösheten utan ökar bara inflationen. Måste istället bekämpa inflation, och strukturer och trögheter på arbetsmarknaden. Går i linje med Hicks kritik av Keynes, att Keynes modell var ett special-fall som gällde bara under depressioner. Algebraisk härledning av Phillipskurvan: (1) Pt = Pte (1 + μ) * F(u, z) Antag att: F(u, z) = 1 - α * μt + z Arbetslösheten (μt) ökar -> Nominell lön (w) sjunker Strukturförändringar (z) ökar -> Nominell lön (w) ökar När alfa (α) ökar -> desto starkare effekt på w Sätt in i (1): Pt = Pte (1 + μ) * (1 - αμt + z) Men istället för att använda P som prisnivå så använder vi inflationstakten, som definieras av: πt = (Pt - Pt-1) / Pt-1 Förväntad inflationstakt: πte = (Pt+1e - Pt-1) / Pt * 100 Vi skiljer på prisnivå och inflationstakt (som förändringen av prisnivån mellan två perioder): Om vi förändrar (1) med inflationstakten så får vi: πt = πte + (μ + z) - αμt Uttrycket πte visar att en högre förväntad inflation leder till högre inflation. Lön-pris spiral: Förväntade priser Pe stiger -> Löner stiger -> Faktisk prisnivå (P) stiger Man vet egentligen inte om löner stiger före eller efter faktiskt prisnivå, men effekten är konstaterad. Nästa uttryck (μ + z) visar att inflationen ökar vid högre pålägg (större vid monopol) och större strukturella faktorer. Uttrycket α * μt visar att givet förväntad inflation desto högre arbetslöshet och lägre inflation. Påverkar lutningen på Phillipskurvan. Diagram med F(u, z) vertikalt och u horisontellt. 45-gradig sluttande kurva. (Är detta Phillipskurvan??)  Om vi nu inte kan flytta oss upp och ned längs med kurvan måste vi förskjuta den åt vänster för att minska arbetslösheten. Kräver att vi påverkar μ eller z, där z har varit den vanligaste historiskt sätt. Den svenska modellen t.ex. med Gösta Rehn och Rudolf Meidner (Rein-Meidners modell) ville påverka z, både genom att arbeta på strukturen (öka yrkesmässig och geografisk rörlighet) och påverkar friktioner (s.k. funktionsunderlättande åtgärder, nämligen förmedling av arbete). Efter detta följde diskussioner att påverka μ, dvs konkurrensfrämjande åtgärder. Idag diskuteras båda faktorerna. Om vi utgår ifrån ekvationen: πt = πte + (μ + z) - αut Och antar att den förväntade inflationstakten = 0: πte = 0 Gäller om vi haft en lång stabil inflationstakt nära 0. Tillkom på 50-60-talet, genomsnittsinflation då nära 0, därav naturligt med prognosen πte = 0. Brukar kallas för lön-pris spiraleffekten, därför att om πte är 0 så får vi: πt = (μ + z) - αut Gällde i Sverige, låg inflation på 1%, arbetslöshet på 1%-1.5%, därav Rein-Meidners modell effektiv. Gällde överlag på -50 och -60-talet Men 1970 kom stora oljeprisstegringar, Två stora prisstegringar, 1973 och 1979. Inflationstakten inte stabil, ändrade våra förväntningar. Utgångspunkten var att vi nu hade en bestående inflation, så prognosen πte = 0 blir fel. Man vill inte ha fel i längden, så vågar inte räkna med att inflationen återgår till föregående nivåer. Milton Friedman (Chicago-universitetet) blev känd i The Rule of Monetary Policy (1968) där han förutsedde detta. Han menade att Phillipskurvans samband inte håller i längden, eftersom det utgår ifrån att πte = 0. De räknar inte in förväntningar. Detta blev han berömd för, gav honom ekonomipriset. Edmund Phelps. Om nu den förväntade inflationen inte är 0 så måste man utgå ifrån nån förväntningsteori. Så som: πte = θ * πt-1   Vi får då ut: πt - πt-1 = (μ + z) - αut Kallas för Accelererande/Förväntningsutvidgade Phillipskurvan. Denna visar förändringen i inflationstakt över en viss tid (vänsterledet). Vi ser att:
Blanchards ekonomometriska skattning: πt - πt-1 = 6% - 1.0 * ut Måste se upp med att göra jämförelser i arbetslöshet mellan länder eftersom det handlar mycket om strukturer. Förväntningsutvidgade/Accelererade Phillipskurvan Phelps och Rober Lucas gör en ny undersökning i sambandet mellan arbetslöshet och inflationstakt och punktsvärmen ser nu annorlunda ut. Går inte riktigt att utgå ifrån Phillips gamla kurvan. Phelps nya regression visar att det snarare är en lodrät linje. Anledningen är att förväntningarna har ändrats. Om vi vill bekämpa arbetslösheten med AD-AS modellen: Vi har P vertikalt, Y horisontellt. En viss punkt vid en viss förväntad prisnivå (Pe) och naturlig produktion (Yn, samma som naturlig arbetslöshet, un). AS-kurvan går genom denna punkt, sluttar uppåt. AD-kurvan gå också genom punkten ovan, sluttar nedåt. Om vi har en hög arbetslöshet och en låg inflation så befinner vi oss i botten av Phillipskurvan, men det svåra är att definiera "låg inflation". Hur låg är prisstabiliteten, hur lågt kan man pressa prisstabiliteten? Enkelt om arbetslösheten redan är hög, då kan man utgå ifrån att man är där, men svårare om arbetslösheten redan är relativt låg. Vi utgår i detta exempel från att vi inte veta vad låg inflation är. Politiskt beslut att vi vill minska arbetslösheten, och staten/riksbanken vidtar åtgärder. Oavsett om vi använder finans- eller penningpolitik så ökar AD eftersom AD(T, G, M). AD förskjuts åt höger, och vi får en högre produktion Y*, mindre arbetslöshet u* än tidigare, och även en högre prisnivå vid P*. Om vi nu plockar in förväntningarna: πte = θ * πt-1 Beror på förtroendet på de politiska besluten - tror man att det kommer lyckas? Om man förväntar sig att inflationen kommer bestå så kommer Pe läggas ännu högre upp, och AS förskjuts till vänster för att få ny jämvikt. Y återgår till Yn. Detta representerar den lodräta linjen i den Förväntningsutbidgade Phillipskurvan - vi rör oss bara runt den naturliga arbetslösheten, bara tillfälliga spiralliknande rörelser runt denna linjen. Det svåra är som sagt att veta vad som är låg inflation/lågkonjunktur, dvs när vi ligger under den naturliga arbetslösheten. För om vi redan ligger på den naturliga arbetslösheten/produktionen, så kan vi inte pressa upp efterfrågan (AD) ytterligare genom finans-/penningpolitik, då det bara är inflationsdrivande och snart återgår till den naturliga nivån. Snarare bör man då behandla strukturen eller friktionen i arbetslösheten (μ eller z). Detta har också varit den aktuella frågeställning i Sverige efter 1992-års kris, men de allra sista åren har det svängt tillbaka till Keynesiansk politik, dvs man utgår ifrån att man även kan expandera sig upp. Man utgår alltså från att den naturliga arbetslösheten är mindre än arbetslösheten (un < u), vilket följer med att den naturliga produktionen (Yn) är större än produktionen (Yn > Y) för då finns ett expansionsutrymme. Går även att gå åt andra hållet, dvs inflationsbekämpning. AD-AS modell. Låt oss säga att vår nuvarande produktionsnivån ligger på den naturliga produktionsnivån, och vi befinner oss långt uppe på Phillipskurvan, dvs AD-kurvan korsar AS mycket längre upp än vår nuvarande nivå. Vi vet att det finns här finns ett starkt inflationstryck. Ena lösningen är att skifta AD-kurvan åt vänster med ex. dämpande finanspolitik för att få ner jämviktsproduktionen (där AD=AS) till den naturliga produktionen där vi befinner oss nu. Om man inte vill använda finans-/penningpolitik så kan man även flytta AS kurvan åt höger, för att öka den naturliga produktionen/arbetslösheten och minska förväntad inflation, dvs arbeta med utbudet genom μ eller z. Men detta kräver även att man minskar AD i liten grad (inte lika stor som första lösningen) för att ge oss den lägre jämvikten, och man brukar idag ofta jobba med penningpolitik. Kritik från Chicago-skolan:
πt - πt-1 = (μ + z) - αut Definitionen på naturlig arbetslöshet Vi har jämviktsarbetslöshet (un) om Faktisk prisnivå = förväntad prisnivå, eller πt = πte Vi kan flytta om i detta så vi får: 0 = (μ + z) - αun un .... TODO: Kolla slides - lägg in fortsättning! Sambanden mellan penningmängd, produktionstillväxt, arbetslöshet och inflation gmt = Nominell penningmängd gyt = Produktionstillväxt Sambandet mellan dessa två kan representeras av: Y = γ(M/P, G, T) Detta ger oss: ΔY/Y = ΔM/M - ΔP/P Dvs: gyt = gmt - πt gyt = ΔY/Y gmt = ΔM/M πt = ΔP/P För att få en produktionstillväxt så måste penningmängden växa mer än inflationstakten. Vi vet även att det finns en koppling till arbetslösheten. Arthus Okuns lag: Skillnaden mellan arbetslösheten under två perioder är beroende var nånstans produktionstillväxten ligger på konjunkturkurvan: ut - ut-1 = -β * (gyt - gy) gy = en fast nivå, den normala tillväxten ut - ut-1 = -β * (gyt - 3%) Menar att 3% är USAs normala tillväxt under lång tid. När gyt < 3% så har vi hög konjunktur, och när gyt > 3% så har vi lågkonjunktur. När produktionstillväxten (gyt) är stigande så sjunker arbetslösheten, och motsatsen. Under högkonjunktur så gäller att: ut < ut-1 ut - ut-1 < 0 gyt < 3% Vi får alltså ett negativt tal i högerledet. Under lågkonjunktur: ut > ut-1 ut - ut-1 > 0 gyt > 3% Arthurs skattning av konstanten beta (β) var nånstans över 1. Slutligen har vi en koppling till inflation, s.jk. Phillipssambandet πt = πt-1 - α * (ut - un) Inflationstakten ökar när arbetslösheten är lägre än den naturliga, dvs: πt - πt-1 > 0 när ut < un. Inflationstakten sjunker när arbetslösheten är större än den naturliga, dvs: πt - πt-1 < 0 när ut > un. Det finns en interdependens mellan Nominell penningmängd (gmt), produktionstillväxt (gyt), inflation (π), arbetslöshet (u). Nominell penningmängd genererar en process som sedan sprider sig till de andra Okuns lag. Belyser sambandet mellan produktion och sysselsättning. ut - ut-1 = -β * (gyt - gy) I lågkonjunktur β < 1. Arbetskraft och produktivitet inte konstanta, om β liten så stor säkerhet i sysselsättning. Företag justerar ... TODO: Kolla slides. Lägg in! Att minska inflationen Disinflation process. Den totala mängden arbetslöshet som behövs för en given minskning av inflationen beror inte på snabbheten med vilken minskningen görs Säg att vi vill få ner inflationen med 10% på fyra år. Hur stor arbetslöshet måste vi ha för att uppnå detta? Naturlig arbetslöshet (un) = 6.5 4 (9-6.5) = 10 9% årlig inflation, 6.5% naturlig arbetslöshet, under 4 år. Om vi sätter in i Okuns lag, med beta = 0.4: 9-6.5 = -0.4 (gyt - 3) Löser ut gyt: gyt = -9.25% Vi måste dra ner tillväxten för att dra upp arbetslösheten för att dra ner inflationen. Ger oss en produktionsförlust av -9.25% Om vi istället vill minska inflationen med 10% på 1 år får vi: 1(u-6.5) = 10 u = 16.5 Måste ha 16.5 arbetslöshet. Förlust i produktion: 16.5 - 6.5 = -0.4(gyt-3) Löser ut gyt: gyt = -22% "Cold-turkey"-varianten. Inte tålmodig med att genomföra inflationsförändringar. Stora produktionsförluster. Aktörerna ser att man snabbar på prisfallet och väntar med sin produktion, för de kommer få mindre och mindre betalt för sina varor, vilket leder till att arbetslösheten blir stor. En tredje variant är att minska inflationen med 10% under 10 år. Vi får då: 10(u - 6.5) = 10 10 gånger u minus naturlig arbetslöshet: u = 7.5 Slutsatsen blir att en snabb minskning ger stora konsekvenser. Denna kunskap saknades t.ex. i svensk politik i 90-talskrisen. Ville minska inflationen på 1-års tid. Den långa sikten - tillväxt och kapitalackumulationKonjunktursvängningar är relativt små/betydelselösa på lång sikt, och man noterar snarare långsiktiga trender.Logaritmerat y-led i diagram för att visa samma procentuella förändring: Yt = BNP under utgångsåret = X g = Årlig tillväxt, t.ex. 0.03 (3% per år) Yt+1 = (1+g) * X Yt+2 = (1+g)(1+g) * X = (1+g)^2 * X T.ex. Yt+3 = (1.03)^3 * X Vi utnyttjar logaritm-reglerna: y = ab ln y = ln(ab) = ln a + ln b Och: y = ab ln y = ln ab = b * ln y Om vi logaritmerar föregående exempel: Yt+T = (1.03)T * X = ln ((1.03)^T * X) = ln (1.03)^T + ln X tln Yt+T = T * ln 1.03 + ln X Nu omgjord till en linjär funktion. ln 1.03 är lutningen och ln X placeringen. TillväxtBNP (eng GDP) är ett mått på levnadsstandard. BNP per capita (BNP delat med befolkningsmängden) bättre mått för att jämföra länder emellan.Vid jämförelser över tid behövs korrigering för inflation. Måste även ta hänsyn till växelkurser och till att priser är olika (köpkraft). Om man justerar för köpkraft får vi köpkraftsjusterad BNP (eng purchasing power parity (PPP) adjusted GDP). Konvergens - När länder som börjar fattigare växer snabbare (kommer ikapp) rikare länder. T.ex. inom OECD (innefattar de flesta utvecklade länder). Dock en viss "selection bias", eftersom endast fattiga länder som haft extra hög tillväxt fått bli medlemmar i OECD. Om vi kollar globalt så ser vi att många asiatiska länder konvergerat mot OECD-länderna, medan det motsätta sker i Afrika. Solow-modellenEn modell för långsiktig tillväxt, kapitalackumulering (tillväxt i mängden fysiskt kapital, t.ex. byggnader , maskiner och industrier) och teknologisk utveckling.Den aggregerade produktionsfunktionen ger relationen mellan BNP och produktionsfaktorerna: Y = F(K, N) Y = produktion (BNP) K = fysiskt kapital N = arbetskraft F = produktionsfunktionen Liknar mikroekonomisk analys av företag, men utgår här istället från ett helt lands perspektiv. Utgår ifrån konstant skalavkastning (CRS) Y = F(K, N) Om vi fördubblar produktionsfaktorerna så fördubblas BNP: Y = F(2K, 2N) = 2Y Eller mer generellt: xY = F(xK, xN) Exempel på produktionsfunktion och skalavkastning: F(K, N) = K^0.5 * N^0.5 Kontrollera för konstant skalvavkastning: F(2K, 2N) = (2K)^0.5 * (2N)^0.5 F(2K, 2N) = 2^0.5 * K^0.5 * 2^0.5 * N^0.5 F(2K, 2N) = 2 * K^0.5 * N^0.5 = 2 * F(K, N) Vi utgår även ifrån avtagande marginalavkastning både för kapital (MPK avtar) och arbetskraft (MPL avtar). Exempel på detta: F = K^0.5 * N^0.5 F(K=1, N=1) = 1^0.5 * 1^0.5 = 1 Vi håller arbetskraften konstant och ökar kapitalet: F(K=2, N=1) = 2^0.5 * 1^0.5 = ca 1.41 Ökningen är 0.41 för 1 ökning av K. Vi kan prova öka ytterligare: F(K=9, N=1) = 9^0.5 * 1^0.5 = 3 F(K=9, N=1) = 10^0.5 * 1^0.5 = 3.16 Ökningen här är 0.16 för 1 ökning av K. Vi ser att vi har avtagande marginalavkastning för kapital. Storleken på ökningen av kapital beror på hur mycket kapital vi hade före ökningen. Med konstant skalavkastning får i produktion per arbetare genom att multiplicera produktionsfunktionen med 1/N. F(K/N, N/N) = F(K/N, 1) = Y/N Produktionen per arbetare, Y/N, beror dels på mängden kapital per arbetare, K/N, och dels på teknologin (produktionsfunktionen F). Kan sätta upp kapital per arbetare (x-axeln) och produktion per arbetare (y-axeln) i ett diagram, visar oss avtagande marginalavkastning. Tillväxt, en ökning i produktion per arbetare (Y/N), antingen av: * Kapital ackumulering = Mer kapital per arbetare (K/N) * Teknologisk utveckling = F fångar upp teknologisk utveckling. Kurvan F skiftar uppåt. Produktion per arbetare (y = Y/N) ökar för varje given nivå på kapitalintensiteten (k = K/N) Ekonomin är ett kretslopp. En viss produktion (= inkomst) bestämmer hur mycket man sparar (= investeringar) -> investeringar avgör förändring i kapitalmängd -> kapitalmängden avgör hur mycket som produceras, vilket förändrar produktionen, och allt upprepas När detta kretslopp är i balans får vi s.k. "steady-state" Y/N = f(K/N) Eftersom kapitalintensiteten (k) = K/N: y = f(k) Vi beskriver sambanden i kretsloppet på följande sätt: Sambandet mellan kapital till produktion. Vi fokuserar på kapitalackumuleringen tillsvidare. Vid tidpunkten t bara på kapitalmängden per arbetare vid t: yt = f(kt) Tre antaganden som ger sambandet mellan produktion och investeringar. Sluten ekonomi, ingen export (X) ellr import (N) (NX = 0) investeringar (I) = privat sparande (S) + offentligt sparande offentligt sparande = skatteintäkter (T) - offentlig konsumtion (G) I = S + (T - G) Budgetbalans, T - G = 0 vilket ger att: I = S Invididerna sparar en given andel (s, sparkvoten) av sin inkomst S = sY Kombinerar vi dessa får vi: It = sYt Sambandet mellan investeringar och kapitalackumulation: Kapitalstockens storlek ändras av två orsaker: Investeringar: It Depreciering/förslitning. Andelen δ (delta) av kapitalet dras bort varje period Kt+1 = (1 - δ) Kt + It Detta är nu uttryckt i totala termer, och vi vill istället uttrycka i arbetartermer: Dela med N och låt y = Y/N och k = K/N (Kt+1)/N = (1 - δ) * Kt/N + s * Yt/N Kt+1 = (1 - δ) * kt + s * yt Kt+1 - kt = s * yt - δ * kt I vänsterledet har vi alltså förändringen i kapitalintensitet under en viss period (t till t+1). Kan alltså skriva: Δk = sy - δk Investeringarna är större deprecieringen (sy > δ) ger ökad kapitalintensitet (Δk > 0): Om investeringarna är mindre än deprecieringen (sy < δ) får vi minskad kapitalintensitet (Δk < 0): Kan rita upp detta i diagram med Y/N (output per worker) vertikalt och K/N (capital per worker) horisontellt: Tre kurvor (i per arbetare-termer):
Låt oss anta att: Sparkvoten (s) höjs till  s1 -> Investeringarna (sy) ökar, kurvan kommer vara högre -> Ny steady-state där investeringarna (sy) = deprecieringen (δk) som ligger vid en högre nivå på inkomst Genom att höja sparkvoten får vi tillfälligt ökad tillväxt, men ingen förändring i den långsiktiga tillväxttakten, dvs när vi återigen uppnår steady-state återgår tillväxttakten till det normala. En högre sparkvot leder alltså till permanent högre BNP per capita, t.ex. detta som man försökt göra genom att ge länder bistånd, för att de ska kunna investera mer. Men på väldigt lång sikt har sparkvoten ingen betydelse för tillväxttakten, dock fortfarande betydelse för vilken nivå man hamnar på i slutändan, men krävs mer för att tillväxten ska fortsätta i längden. En högre sparkvot leder till en högre produktion per capita, men behöver inte innebära att man får en högre konsumtion. Konsumtionen (c) definieras av total konsumtion (C) per arbetare (N): c = C/N Om vi inte haft något sparande alls så har vi kapitalintensitet 0, produktion 0 och konsumtion 0. Andra extremfallet är att man sparar/investerar allting, dvs y = sy. Men eftersom man sparar allting kommer man inte heller konsumera nånting. Finns någon konsumtion mellan 0-1 som ger maximal konsumtion i förhållande till produktion, den s.k. gyllene regelns sparkvor. Kan ritas upp som en andragradsekvation (först stigande sen sluttande). Konsumtion per arbetare (C/N) vertikalt och sparkvot/saving rate (s) horisontellt. Längst upp på maxipunkten ligger maximum steady-state consumtion per worker. Räkneexempel Solow-model: Vilken sparkvot (sG) är optimal för följande produktionsmodell: Y = K^0.5 * N^0.5 Vi vill uttrycka detta i per arbetare termer: Y/N = (K^0.5 * N^0.5) / N Samma som: Y/N = (K^0.5 * N^0.5) / (N^0.5 * N^0.5) Y/N = K^0.5/N^0.5 = (K/N)^0.5 Eftersom y = Y/N och k = K/N så får vi: y = k^0.5 Vi vet att: Δk = sy - δk Vi sätter in y vi räknat ut här: Δk = s * k^0.5 - δk I steady-state förändras kapitalintensiteten inte, dvs vi vill finna när: Δk = 0 Vi får då: 0 = s * k^0.5 - δk s * k^0.5 = δk För att lösa ut k får vi: (s * k^0.5)^2 = (δk)^2 s^2 * k = δ^2 * k^2 Delar båda sidorna med k och sen δ^2. Vi får ut kapitalintensiteten (k)  i steady-state o kallar denna k*: k* = s^2/δ^2 k* = (s/δ)^2 Vår produktionsfunktion är: y = k^0.5 Sätter in k* här: y = (s^2/δ^2)^0.5 Vi får då fram y i jämvikt (steady-state) som vi kallar y*: y* = s/δ Konsumtionen per capita är det av inkomsten (y) som inte sparas (y * s), dvs: c = (1-s) * y Samma som: c = y - sy Eftersom vi är i steady-state vet vi att investeringarna är lika med deprecieringen: sy = δk Vi kan då få fram konsumtionen i steady-state, c*: c* = y* - δk* Sätter in y* och k*: c* = s/δ - δ(s/δ)^2 Förenklar: c* = s/δ - s^2/δ c* = ((1-s) * s) / δ Detta är funktionen för steady-state konsumtionen /gyllne regelns sparkvot). Vi vill ta reda på maximipunkten av denna, så sätter derivatan = 0: ∂c*/∂s = (1-s)/δ - s/δ = 0 Löser ut s: (1-s)/δ = s/δ 1-s = s 1 = 2s s = 1/2 Detta är alltså den optimala sparkvot, den s.k. gyllene regelns sparkvor Teknologisk utvecklingOm vi definierar teknologisk utveckling som att färre arbetare behövs för att producera en viss mängd varor har vi: Y = F(K, AN) där AN, är "antalet effektiva arbetare" eller "arbetskraften mätt i effektivitetsenhet". Dvs ökar produktiviteten (A) så får vi ut mer arbete per arbetare (N) (?) Vi utgår fortfarande ifrån konstant skalavkastning. Vi utgår ifrån faktiska investeringar: I = sY I/AN = s * (Y/AN) = sy Nödvändiga investeringar = Vad som behövs för att hålla k = K/AN konstant från en period till nästa. kt+1 = kt . Om mängden arbetare (N) ökar så måste man kompensera kapitalet lika mycket. Om mängden effektiva arbetare ökar (A) så måste man också kompensera. Vi tar hänsyn till både kapitaldepreciering (δK), befolkningstillväxt (gN) och teknologisk utveckling (gA). I = δK + (gA + gN) * K I = (δ + gA + gN) * K Vi får nu ett nytt diagram som ser ut som det föregående, men vertikalt har vi Output per effective worker, Y/AN och horisontellt Capital per effective worker, K/AN. Steady-state är nu i termer av effektiva arbetare. I steady-state är per definition k konstant, och då är också y = f(k) konstant, dvs ingen tillväxt i produktion per effektiv arbetare. gy = 0 Vi har en approximativ regel. a = b * c Detta är samma som: ga = gb + gc Där g står för tillväxten (growth). Utifrån denna regel får vi: tillväxten av arbetare (gy) = tillväxten av effektiva arbetare (gA) + tillväxten av produktion (gy) Eftersom steady-state så är gy = 0, så vi får: gy = gA Dvs att produktionstillväxten (BNP per capita) motsvarar den teknologiska utvecklingen. Den totala BNP tillväxt kommer då vara: gY = gA + gN Dvs total produktionstillväxt (BNP) motsvarar den teknologiska utvecklingen och den totala befolkningsökningen. När vi hade modellen utan teknologisk utveckling och sparkvoten ökade så ökade Y, men avtog och slutade öka vid ett visst skede, så att tillväxttakten avtar. I den här modellen som tar hänsyn till teknologisk utveckling så har vi en konstant tillväxt p.g.a. teknologiska utvecklingen, men som ökar ytterligare när sparkvoten ökar under en viss period, tills den återgår till den ursprungliga tillväxttakten som rådde. Samma slutsats: Om sparandet ökar så får vi en ökad tillväxttakt tillfälligt, för att sedan återgå till ursprungliga tillväxttakten (antingen 0 eller > 0 med viss teknologisk utveckling). Hög tillväxt har två källor: * En högre takt på den teknologiska utvecklingen * En anpassning av kapitalintensiteten på väg mot steady-state (dvs den process som sker när sparkvoten förändrats), och här kan man ha gy > gA Teknologisk utveckling och sysselsättning på kort siktHär är inte K centralt så låt oss för enkelhetens skulls kriva produktionsfunktionen som: Y = AN Det gör att: N = Y/A Sysselsättningen = Produktion/produktivitet Om produktionen ökar mer än produktiviteten så får vi en ökad sysselsättning, men om produktiviteten ökar fast inte produktionen så skulle man alltså få en mindre sysselsättning som ett resultat av teknologisk utveckling. Detta kan representeras i AS-AD-modellen. Grunderna i AS-AD:
Exempel: Utgå ifrån att AS skiftar ner p.g.a. billigare produktion. Vi vet inte säkert vad som händer med sysselsättningen/aggregerade efterfrågan, eftersom det beror på varför produktiviteten har ökat:
Prissättningssambandet: Då Y = AN så producerar varje arbetare i genomsnitt A enheter. Om den nominella lönen är W så är den nominella kostnaden för att producera en enhet W * (1/A) = W/A. Man antar en viss mark-up (pålägg) på μ, så sätter företagen ett pris som är 1 + μ gånger kostnaden, och prisnivån ges av: P = (1 + μ) * W/A W/P = A/(1+μ) Lönesättnigsambandet: Lönesättning: W = Ae * Pe * F(u, z) Lönesättningen beror delvis på vilken produktivet man förväntar sig, dvs förväntad produktivtet (Ae). Om man tror att man blir mer produktivtet kan man kräva högre lön. Beror också på sin reallön så man vill kompenseras för inflation osv (Pe) Högre arbetslöshet leder också till lägre lönekraft. Naturliga arbetslöshet un = Naturlig arbetslöshet Den u där WS = PS WS: W/P = AD(u, z) PS: W/P = A/(1+M) Korrekta förväntningar: PS: W/P = A/(1+μ) WS: W/P = A * F(u, z) Inte korrekta förväntningar: PS: W/P = A/(1+μ) WS: W/P = Ae * F(u, z) FörväntningarOm folk tror på en positiv framtid -> Ökad sysselsättning och BNP AS-AD och ökad produktivitet Billigare produktion -> AS skifter ner -> AD beroende på förväntninger. Tveksamhet = AD skifter åt vänster, tro på framtiden = AD skifter åt höger Produktivitet och den naturliga arbetslösheten Positiva förväntningar skiftar kurvan Hushållens konfidensindikator (CCI) (Konjunkturinstitutet, 2010)
Nominell och real räntaNominell ränta - Räntan uttryckt i kronor Real ränta - Räntan uttryckt i termer av varor. Köpkraft. Inflation inbakad här. Real ränta: 1+rt Nominell ränta: = (1 + it) Pt Real ränta = Nominell ränta justerat med prisnivån, dvs: 1+rt = ((1+it) Pt) / (Pet+1) Exempel: Ett ton grus: Pt = 390 kr Pet+1 = 400kr it = 5% Vad är den reala räntan? Nominell ränta = (1 + it) * Pt = 1.05 * 390 = 409,5 kr Hur mycket kan vi köpa nästa år: Real ränta = Nominell ränta/Pet+1 = 409,5/400 = 1,02375 r = 2,375% Pet+1 = (1 + πet+1) Pt Pt/Pet+1 = 1/(1 + πet+1) Vi vet redan att: 1+rt = (1+it) (Pt) / (Pet+1) 1 + rt = (1+it) * 1/(1 + πet+1) 1 + rt = (1+it)/(1 + πet+1) Går att förenkla: 1+r = (1+i)/(1+πe ) .... r = i - πe - rπe Utifrån detta brukar man göra en approximation: r ≈ i - πe Real ränta = Nominell ränta minus förväntad inflation (Vi överskattar den riktiga reala räntan. Fungerar sämre om inflationen är väldigt stor) Exempel som utgår ifrån grus-exemplet innan: πe = 10/390 = 2,564% r = 5 - 2,564 = 2,436% Vi ser att det är en överskattning av den riktiga reala räntan som vi räknade ut i förra exemplet som gav r = 2,375% Genom historien har vi sett att den nominella räntan var mycket högre än den reala räntan (t.ex. under 80-talet), men vi hade då också mycket högre inflation. Den reala räntan är den viktiga, och den företag agerar efter. Riksbanken styr den nominella räntan. Även om man sätter en nominell ränta på 0, så kan vi ha en hög real ränta. Under inflation så är πet+1 > 0 så är it > rt Under deflation så är πet+1 < 0 så är it < rt Om Δi = 0 -> πet+1 stiger -> Real ränta sjunker IS-LM modellen:IS:
LM
En ökning av penningtillväxten -> Ökar den reala penningmängden (M/P) på kort sikt (inflationsförväntningar har inte hunnit påverkas av detta) -> Ökad produktion -> Sänkning av både nominell och real ränta Kortsiktig effekt av en ökning av penningtillväxten M stiger -> M/P stiger -> LM skiftar ner -> i sjunker -> IS-kurvan skifter ej (om vi inte reviderar förväntningarna) -> r sjunker -> Y stiger -> Vi får en större produktion och sysselsättning än den naturliga, dvs: Y > Yn och u < un. Detta leder till en överhettning På medellång sikt är Y = Yn så IS kan skrivas: Yn = C(Yn-T) + I(Yn, r) + G För att detta ska gälla måste räntan återgå till en "naturlig" nivå, r = rn Förväntad inflation är lika med verklig inflation, så i = rn + π Fisherhypotesen: i = rn + gm
På kort sikt sänkte man realräntan genom att skifta LM-kurvan nedåt. Detta ökade Y till en högre nivå än Yn och arbetslöshet lägre än den naturliga nivån: På medellång sikt:
NuvärdeOm man har en dollar nu så kan man låna ut den, och får då tillbaka dollarn + nominell ränta (i). Det diskoneterade nuvärdet - Att man diskonterar nuvärdet med framtida räntor Om framtida utbetalningar och räntor är säkra så kan vi skriva det diskonterade nuvärdet av en serie framtida utbetalningar som värdet idag av serien av utbetalningar. När man talar om nuvärdet så menar man ofta det förväntade diskonterade nuvärdet, dvs värdet idag av den förväntade serien av utbetalningar när framtida betalningar eller räntor är osäkra. Ju högre räntor vi förväntar oss i framtiden, desto mindre värd är den idag (Vi vill hellre ha pengarna idag). Osäkerhetsmomenten blir fler ju längre i framtiden vi rör oss. Förväntningar spelar större roll ju längre tidshorisont vi har. Vi tar större risk. Om vi förenklar nuvärdesberäkningen får vi fram: Värdet av utbetalningen (Vt) = Utbetalningen varje period (z) / Nominell ränta (i) Detta förenklar t.ex. genom att utgå ifrån att den nominella räntan är samma alla år Exempel: z från och med nästa period t = n x = z/(1+i) + z/(1+i)^2 + ... + z/(1+i)^n                 (1) Multiplicera båda sidorna med 1/(1+i), så får vi: x / (1+i) = z/(1+i)^2 + z/(1+i)^3 + ... + z/(1+i)^(n+1)   (2) Om vi drar av (2) från (1) och förenklar: x - x/(1+i) = z/(1+i) - z/(1+i)^(n+1) ... ix = z - z/(1+i)^n x = (1-1/(1+i)^n)/i * z Vi vill nu att n går mot oändligheten. Vi har (1+i)^n som kommer bli ett oändligt stort tal, och 1/(1+i)^n kommer gå mot 0. Detta ger oss: x = (1-0)/i * z x = z/i Nuvärdet är helt enkelt utbetalningarnas storlek delat med räntan: Vt = z/i Exempel: z = $2000 och i = 5% = 0.05 eller i = 10% = 0.01 Vt = 2000/0.05 = 40000 Vt = 2000/0.01 = 200000 En lägre ränta ger alltså störra nuvärde eftersom vi inte räknar med att förlora lika mycket i framtiden Finansiella marknader och förväntningarObligationer och arbitrage Förväntningshypotesen - Placerar tänker bara på den förväntade avkastning Den mekanism som gör att den förväntade avkastning på två olika tillgångar är lika kallas arbitrage. Arbitrage betyder att priset för en 2-årig obligation idag är lika med nuvärdet av det förväntade priset på obligationen nästa år: Exempel P2t = (Pe1t+1)/(1+i1t) och: Pe1t+1 = $100/(1+ie1t+1) så har vi: P2t = $100/(1+i1t)(1+ie1t) ?? Så genom priset på obligationer kan man avläsa vad marknaden tror om den framtida räntan. T.ex. att räntan kommer vara lägre än vad Riksbanken tror. Aktier Aktiepriset = Nuvärdet av framtida utdelningar, dvs nuvärdet av utbetalningen nästa år, om två år, osv. Två slutsatser:
KonsumtionKonsumtionen beror på förväntningar: Permanentinkomstteori eller Livscykelteorin Vid låg inkomst så vill man låna pengar, vid hög spara, för att jämna ut sin inkomst. Livscykelteorin: Man vill ha så jämn konsumtion som möjligt under hela sin liv. Generellt sett låna när man är yngre, spara när man är äldre, låna när man är pensionär (leva på sin sparade förmögenhet). Förenklat exempel: Vi har en framåtblickande konsumenten som tar hänsyn till sin nuvarande inkomst och sin "totala förmögenhet" (resten av livet) Ct = C(total förmögenhet, YLt - Tt) Den totala förmögenheten består av:
Förväntningar även med i modellen, genom humankapitalet (förväntningar om framtida arbetsinkomster, t.ex. realräntor, skatter) och den finsiella (t.ex. förväntningar kring aktier, obligationer och huspriser) Temporära inkomstförändringar leder till konsumtionsförändringar som är mindre än inkomstförändringarna (utjämning) Ju mer permanent en inkomstförändring kan antas vara desto mer bör den påverka konsumtionen (Permanentinkomstteori) Konsumtionen kan ändras även om nuvarande inkomst inte förändras, p.g.a. förväntningar om priser osv, dvs förändringar i konsumentförtroende InvesteringarFöretags investeringar påverkas av förväntningar Framåtblickande företag som tar hänsyn till hela sin framtid. De investerar om investeringsvaran genererar mer vinster under sin livstid än vad den kostar. Är nuvärdet av vinsterna högre än priset? πt = Vinsten per maskin för en viss tid πte = Förväntade framtida vinster per maskin V(πte) = Nuvärdet av all förväntad framtida vinst It = Aggregerade investeringar Investeringar beror på förväntade vinster πte) men påverkas också kraftigt av löpande vinster (πt) It = I(V(πte), πt) Om vi bara tagit hänsyn till nuvärdet så skulle vi sett en jämn investeringsnivå. Men beror även på löpande vinster:
Tobins qSambandet mellan aktiemarknaden och investeringsnivån. Aktiepriset talar om hur mycket marknaden värderar redan installerat kapital i företaget. Om aktiepriset är högre än inköpspriset för kapital bör företaget investera Tobins q = Totalt värde (aktiekurser) / Totalt återanskaffningsvärde av kapitalet Hög Tobins q bör leda till höga investeringar och vice versa. Tobins q och investeringsflödet tenderar att samvariera (röra sig åt samma håll). Aktieprisförändringar kommer före investeringsförändringarna. Aktiepriset säger något om vad värdet är att investera mer. Om vi bara utgått ifrån nuvärdet hade vi inte sett någon förändring alls i investeringar. Förväntningsutvidgad IS-LM-modellVi lägger in förväntningar:
Tidigare hade vi: IS: Y = C(Y-T) + I(Y, r) + G Vi definierar den aggregerade (privat) efterfrågan, A, och lägger in förväntningar: IS: Y = A(Y, T, r, Y'e, T'e, r'e) + G Y'e, T'e, r'e indikerar förväntad framtida produktion/inkomst, skatt och ränta Detta ger oss en IS-kurva som är brantare än den utan förväntningar. Effekten av penningpolitik (t.ex. sänkning av nuvarande ränta) kommer inte ha lika stor effekt. Givet konstanta förväntningar om framtida räntor och produktion/inkomst så leder en minskning i realräntan idag enbart till en liten ökning i investeringarna och dagens produktion. IS med förväntningar är brantare. Skiftningar i IS-kurvan:
Skiftningar i LM-kurvan:
Penningpolitik: En ökning av penningmängden minskar dagens nominalränta (i). Hur mycket dagens realränta (r) faller beror på:
I den förväntade IS-LM: LM-kurvan oförändrad IS-kurvan brantare. Penningpolitik Expansiv penningpolitik  -> LM-kurvan skiftar åt höger -> Kan påverka förväntningar:    Om förväntningarna inte ändras så kommer vi röra oss längs med IS-kurvan -> Liten produktionsökning    Om förväntningarna ändras så kommer även IS-kurvan att skiftas åt höger -> Stor produktionsökning Effekten på produktionen blir alltså större om förväntningarna ändras Finanspolitik utan förväntningar Kort sikt: Kontraktiv finanspolitik (t.ex. höjer skatter, sänker offentlig konsumtion) -> IS-kurvan skiftar åt vänster -> Produktion minskar Medellång sikt : Ingen effekt Långsikt (Solow-modellen: Kontraktiv finanspolitik -> Lägre ränta -> Investeringarna ökar - Ökad produktion Finanspolitik med förväntningar: Kontraktiv finanspolitik/Minskar budgetunderskottet -> Lägre räntor -> Mer investeringar -> Högre framtida produktion/inkomst -> Detta ger en positiv effekt på dagens produktion genom att det ökar konsumtion och investeringar Två effekter:: Skiftar IS-kurvan till vänster Positiva effekter skiftar IS-kurvan till höger Om förväntningarna om framtiden förändras när budget förstärks är det inte säkert att de direkt negativa effekterna dominerar. Produktionen kan faktiskt öka och arbetslösheten falla! Kontraktiv finanspolitik kan ge både ingen effekt eller negativ.
Lönesättningssambandet: w = Pe * F(u, z) Prissättningssambandet: P = (1 + μ) * w Nominell lön: Påverkas av tre faktorer: Pe = Förväntade priser u = Arbetslöshetsprocenten. Påverkar förhandlingsstyrkan och effektivitetslöner. Vid låg arbetslöshet är det lättare att få till nominella löneökningar, osv. z = Alla andra faktorer som påverkar lönesättningen, t.ex. förmåner vid arbetslöshet (välfärd), strukturella förändringar (t.ex. genusstrukturen). Löneutvecklingar som inte kan förklaras med förväntningar och arbetslöshet. En "catch-up"-/dummy-variabel. W = Pe * F(u, z) Y = C(Y-T) + I(Y, i) + G |
Fortsättningskurs‎ > ‎
